Historia

Alstermo handboll 1971–2017

Text: Roddy Nilsson

Handbollsverksamheten i Alstermo kom i gång strax efter tillkomsten av idrottshallen 1971. I och med ingången av 1973 blev handboll en av sektionerna i Alstermo IF. Den första sektionsstyrelsen bestod av Lars-Gunnar Serell (ordförande), Åke Erlandsson (kassör), Glenn Johansson (sekreterare) samt Allan Myrberg och Ronny Sköld (ledamöter). Särskilt de två förstnämnda skulle göra stora insatser inom föreningen under de första åren. Samma år spelade Alstermokillarna sina första matcher i Nybrokorpen. Med denna blygsamma start var det ingen som ens kunde drömma om att Alstermo några decennier senare skulle bli ett elitlag inom handbollssporten.

Korpspelet fortsatte säsongerna 1973–76 men 1976–77 blev det mer allvar då man för första gången deltog i riktigt seriespel i division 4. Första säsongen fick laget ihop fyra poäng. De första årens seriespel var ingen publiksuccé även om en del nyfikna kom för att se den nya sporten handboll etableras i Alstermo. Vanligen trängde 60–70 åskådare in sig i den lilla läktarlösa idrottshallen. Under de följande säsongerna gick det långsamt allt bättre och 1979–80 gick Alstermo en hård kamp med Hultsfred om seriesegern där man dock till slut fick ge sig.

Säsongen därpå kom den första seriesegern för Alstermo när laget vann division 4 Småland sydöstra. Seriesegern innebar kval till division 3 och inte minst ett publikt genombrott. I kvalspelet räckte emellertid inte ett nervöst och orutinerat Alstermo till. Ännu var träningsdosen blygsam och de flesta av spelarna kombinerade handbollsspelandet med fotboll under sommarhalvåret. Bästa målskyttar under de första åren var Roddy Nilsson och Ulf Hellberg. Ofta gjordes starka insatser också av målvakten Mats Rosberg.

När handbollen i Alstermo började utvecklas kvalitetsmässigt blev bristen på publikutrymme ett stort problem. När det gäller publik attraherade dock handbollen i jämförelse med fotbollen betydligt fler kvinnor och ungdomar. Redan från början fick handbollen i Alstermo också relativt stor uppmärksamhet i media från de lokala tidningarna, först Kronobergaren och sedan Smålandsposten, Barometern och Östra Småland. Verksamheten växte år från år genom att ungdomshandbollen på allvar kom igång ett par år in på 1980-talet med Tomas Lundberg och Reine Blad som ledare. Även flick- och damhandboll introducerades strax därefter i föreningen. Lundberg som nu påbörjade sin närmare 40-åriga ledargärning i föreningen som tränare, ledare och sportchef i föreningen skulle bli den mer än någon annan som personifierade framgångarna för handbollen i Alstermo. Andra som under olika perioder skulle komma att spela viktiga ledarroller var Bengt Weidfors, Bengt Andreasson och Jimmy Blad.

Efter att i flera år i början av 1980-talet varit med i toppstriden började Alstermo på allvar snegla uppåt i seriesystemet och ville verkligen visa idrottshallens vaktmästare att han hade fel när han skakande på huvudet sa ”det blir aldrig nånting av er”. Säsongen 1983–84 innebar efter en omorganisation av seriesystemet serieseger i division 3 och direkt uppflyttning till division 2. En bidragande orsak till seriesegern var nyförvärvet Per Levin från Oskarshamn. Under de följande åren blev Alstermo ett stabilt division 2-lag som under flera år var med och slogs om seriesegern. Viktiga spelare under dessa år var förutom Per Levin och egna produkten Jari Purtsi också Växjöbördige Mats Yngvesson. Tomas Lundberg tog efter flera år som spelare och ungdomstränare över som tränare för A-laget.

I slutet av 1980-talet utrustades hemmaarenan efter en politisk långbänk äntligen med en läktare med plats för sammanlagt 300 åskådare. Den byggnadslösning som valdes var dock inte särskilt lyckad och frågan om en ny om- och utbyggnad skulle snart återkomma. Publiksiffrorna ökade stadigt under de här åren när Alstermo närmade sig handbollseliten samtidigt som glädjande nog mycket av den gamla stämningen fanns kvar. Säsongen 1996–97 innebar äntligen serieseger och kvalspel till nya division 2. Kvalspelet slutade på bästa sätt vilket innebar att lilla Alstermo under kommande säsong fick tampas med lag från södra Sverige. Laget gjorde en mycket stark första säsong i den högre serien med en fjärdeplats som följd. Säsongen 1998–99 blev ännu bättre när Alstermo överraskade alla och vann division 2 före storlag som IFK Karlskrona och IFK Malmö. Första sejouren i landets näst högsta serie blev dock bara ettårig efter att Alstermo förlorat kampen om nytt kontrakt mot Ystads IF. Många trodde nu att sagan om Alstermo handboll skulle ta slut. Men hårt arbete från ledare och spelare gjorde att laget studsade tillbaka och stod säsongen 2000–01 åter stod som seriesegrare.

Seriesegern gjorde att hallfrågan åter kom upp. Efter en rad politiska turer, heta lokala debatter och kommunala överklaganden blev lösningen att ett privat utvecklingsbolag byggde ”Mötesplats Alstermo” vilken förutom en utbyggd idrottshall också inkluderade bland annat skola och fritidshem. Den nya hallen med plats för drygt 500 åskådare kunde tas i bruk under 2003. Projektledningen Bo Jansson, Jimmy Blad, Bengt Weidfors och Anders Davidsson talade om det fantastiska engagemang de mött från Alstermoborna i form av frivilligt arbete och ekonomiskt stöd.

I takt med framgångarna började Alstermo nu också attrahera spelare från andra lag i regionen. Under åren har många spelare med andra lag som moderklubb dragit på sig Alstermotröjan; under 1990- och 2000-talets början ”Nacka” Skoglund, Johan Hammarström, Marcel Lundstand, Anders Altberg, Pär Söderqvist, Peter Allgurin, Anders Bengtsson och Ulf Tallhage och senare Christian Samuelsson, Mats Thomasson, Jonas Holmström, Stefan Berg och Johan Svensson. Nästan enhälligt har de talat om den härliga klubbkänslan och det starka engagemanget från ledare, publik och företag i samhället. Detta tillsammans med att föreningen nu började producera egna unga talanger och senare A-lagsspelare gjorde att verksamheten fick en helt annan stabilitet. Särskilt kan Tommy Danielsson, Johan Fredriksson, Anton Williamsson, Jonas Jonasson och Mattias Myrberg nämnas. Även Philip Kjellander fick största delen av sin handbollsutveckling i Alstermo. Verksamheten hade nu också breddats med damlag, flera pojklag och flicklag och åren runt 2000 fanns omkring 130 aktiva spelare i föreningen.

Återkomsten till division 1 säsongen 2001–02 innebar, trots de många skador som gjorde nye tränaren Peter Hedin förtvivlad, en stark säsong med flera imponerande segrar. De följande säsongerna etablerade sig Alstermo i division 1. Särskilt säsongen 2003–04 blev framgångsrik och avslutades med kvalspel till landets högsta serie där dock Göteborgslaget Wasaiterna blev för svåra. Efter att säsongen 2005–06 ha flyttats ner följde några års berg-och-dalbana med nedflyttningar och uppflyttningar. Säsongen 2008–09 blev minnesvärd. Ett nykomponerat och orutinerat Alstermolag gjorde en fantastisk insats som kröntes av segrar i kvalspelet till division 1 mot starka Göteborgslagen Wasaiterna och Heim. Återkomsten till division 1 blev succéartad. Ett mycket starkt Alstermo gick rakt igenom serien och tog därmed steget upp till den nyinrättade Allsvenska serien för lagen närmast under Handbollsligan.

Alstermos första sejour i Allsvenskan blev dock bara ettårig. Trots att laget förstärkts med bland andra finländske landslagsmannen Janne Hagman och duktige målvakten Torbjörn Jakobsson räckte man inte riktigt till. Laget gjorde emellertid en rad bra matcher med segrar bland annat mot Hästö, O/V Helsingborg och IFK Ystad innan säsongen avslutades med negativt kvalspel och förlust mot Västerås. När laget säsongen 2011–12 skulle ta nya tag i division 1 gjorde man det med nygamla tränaren Peter Hedin vid rodret. Som vanligt fanns Tomas Lundberg med i bakgrunden. Samtidigt anslöt bollvirtuosen Daniel Steen från Hästö. Säsongen slutade med ny succé efter att Alstermo med lysande snabb och offensiv handboll slagit ut Country från Skövde och Kroppskultur från Uddevalla i kvalet till Allsvenskan. Comebacken i Allsvenskan 2012–13 blev klart godkänd med en åttonde plats i mycket stark konkurrens. Säsongen därpå blev mindre rolig. På grund av jobb och studier tappade Alstermo många spelare och gick in i seriespelet med ett ungt och orutinerat lag. Följden blev förlust i de tio första matcherna. Hårt arbete av styrelsen och av comebackande tränaren Tomas Lundberg resulterade dock i en mycket stark avslutning på säsongen. Flera starka spelare värvades in vilket nästan räckte för att klara nytt kontrakt.

När Alstermo gick i seriespelet i division 1 säsongen 2014–15 var det viss osäkerhet. En ny relativt ung tränare, Andreas Stockenberg, hade tagit över. Andreas blev snabbt ”Stocken” med föreningen och samhället och skulle komma att leda laget under tre framgångsrika säsonger. Nya spelare med Joel Wallgren och återbördade Daniel Steen i spetsen hade också tillkommit. Efter en rafflande kamp med framför allt Vinslöv stod Alstermo som seriesegrare. Därmed var man för tredje gången klart för Allsvenskan.

Väl tillbaka gjorde Alstermo, anförda av Steen och nye skytten Joseph Davis, en klart godkänd säsong men när den förstnämnde gick sönder i slutet av serien tappade man mycket av spelet och säsongen höll på att sluta i moll. Resultaten gick dock Alstermos väg och kontraktet klarades. När säsongen 2016–17 inleddes var det under det nya namnet Amo handboll efter att handbollsverksamheten i samförstånd utträtt ur Alstermo IF. Knappast någon kunde ana den succé som skulle avsluta den kommande säsongen. Truppen hade breddats väsentligt, bland annat med duktige vänsterskytten Niklas Andreasson från Tumba. Under säsongen tillkom också starke linjespelaren Erik Karelius. Redan från början visade Amo att man skulle bli att räkna med. Vinster mot tippade topplagen Önnered från Göteborg och O/V Helsingborg gav självförtroende och runt årsskiftet var Amo ett av fyra-fem lag som slogs om topplaceringarna. I februari var Amo uppe i serieledning. Ett par förluster i jämna matcher gjorde dock att laget sjönk ner ett par placeringar. Ytterligare en förlust i seriefinalen borta mot O/V Helsingborg gjorde att Amo höll på att missa kvalspelet till högsta serien, Handbollsligan. I näst sista matchen blev det dock seger på hemmaplan mot Skånela vilket gjorde att saken var klar. Amos framgångar gav stort eko i hela Idrottssverige och det gällde nu för laget att hantera uppmärksamheten och den press som detta innebar. När Handbollsligan var färdigspelad visade det sig att Amos motståndare blev Hammarby som efter en svag inledning på säsongen spelat allt bättre och därför knappast var önskemotståndaren. Dessutom var storskytten och duktige försvarsspelaren Joseph Davis skadad. Första matchen i en fullsatt kokande hemmahall var jämn i halvlek men i andra tog Hammarbys rutin ut sin rätt och laget rann ifrån och vann med 35–29. Nu väntade nästa match borta i legendariska Eriksdalshallen i Stockholm. Amo visade ingen respekt utan körde på med sitt vanliga spel. Inför 1600 röststarka Hammarbyfans ledde Amo fram till slutminuterna när man fick ett antal tveksamma domslut emot sig och Hammarby kunde gå förbi och vinna med 28–25. Efter matchen var ”Stocken” rasande och menade att Amo inte fått chansen att vinna då domarna inte hade klarat trycket från hemmafansen. I tredje matchen, också den i Eriksdalshallen, gjorde Amo en heroisk första halvlek och ledde med 12–11 i paus, en ledning som stod sig till det var en kvart kvar. Då orkade ett slitet Amo inte hålla tempot uppe utan Hammarby kunde gå förbi till en klar seger. Trots förlusterna i kvalspelet hade Amo gjort en fantastisk prestation och visat att man kunde mäta sig med handbollseliten i landet.

Inför säsongen 2017–18 lämnade tränaren Andreas Stockenberg nu föreningen för att flytta till Partillelaget Sävehof. I övrigt var laget i stort sett detsamma som föregående säsong. Lägg därtill några starka nyförvärv med duktige målvakten Flamur Gerbeshi och estländske landslagsmannen Jürgen Rooba i spetsen så fanns stora förhoppningar på att kunna upprepa topplaceringen. Tyvärr kunde inte Amo upprepa fjolårets fina spel. Oro och problem under försäsongen följdes av ojämnt spel, oflyt och disharmoni i laget vilket kulminerade när nye tränaren Jesper Svensson fick lämna laget efter jul. Hastigt inkallade ersättaren Karl-Johan Lång lyckades stabilisera upp situationen och Amo klarade krisen genom att vinna det negativa kvalspelet mot Kärra från Göteborg. Därmed var laget klart för fortsatt spel i Allsvenskan. Några fina insatser gjordes dock, framför allt bör de klara segrarna mot Varberg på bortaplan liksom mot Skånela och Smålandsrivalerna Hallby på hemmaplan nämnas. Mot blivande seriesegrarna IFK Ystad blev det oavgjort i hemmamatchen och förlust med ett mål borta efter att Amo lett fram till sista minuten.

Inför säsongen 2018–19 tappade laget starka och rutinerade kort som Joseph Davis, Jürgen Rooba och Joel Wallgren vilka ersattes med yngre och betydligt mindre meriterade spelare som Kasper Jansson, Örn Österberg och Erik Jönsjö. Även lovande målvakten Wilhelm Nättsjö anslöt till laget. Karl-Johan Lång fortsatte som tränare. Säsongen blev ömsom vin och ömsom vatten. Periodvis visade laget prov på fint spel mot lagen på övre halvan av tabellen medan situationen var den motsatta mot de något sämre lagen då spelet ofta svek i slutet av matcherna med retfulla förluster som följd. Särskilt på hemmaplan gick det trögt. Kanske hade det unga och delvis nya laget svårt att hantera kraven från hemmapubliken som sedan många år var vana vid att Amo var ytterst svårslaget i ”Grytan”. Efter en räcka förluster i mitten av serien tog Amo i en riktig holmgång en viktig seger i bortamatchen mot starka Aranäs med 24–23 vilken följdes upp med ännu en vinst mot Linköping veckan därpå. Laget hade då förstärkts med tunge skytten Jack Månsson från IFK Ystad vilken gav anfallsspelet en ny dimension. Säsongens bästa insats kom när man två omgångar från slutet spelade bort Varberg från seriesegern genom vinst med 25–24. Laget bars som vanligt mycket av Daniel Steen och Niklas Andreasson men även Erik Karelius drog ett tungt lass både i försvar och anfall. Facit av säsongen blev en 9:e placering.

Läs mer om Amo handbolls historia i Roddy Nilsson och Tomas Lundberg bok, Från Korpen till Allsvenskan. Alstermo Handboll 1971–2017.

Säsong Serie Matcher Målskillnad Poäng Placering
18-19 Allsvenskan 26 695-748 (-53) 21 9/14
17-18 Allsvenskan 26 745-734 (11) 23 11/14
16-17 Allsvenskan 26 804-761 (43) 36 3/14
15-16 Allsvenskan 26 655-729 (-74) 19 10/14
14-15 Div 1 Södra 22 670-580 (+90) 32 3/14

13-14

Allsvenskan

26

653-814 (-161)

11

13/14

12-13

Allsvenskan

26

697-722 (-25)

22

8/14

11-12

Div 1 Södra

22

659-586 (+73)

26

3/12

10-11

Allsvenskan

24

606-647 (-41)

17

12/13

09-10

Div 1 Södra

22

659-542 (+117)

34

1/12

08-09

Div 2 Södra

22

616-598 (+18)

23

5/12

07-08

Div 1 Södra

22

506-685 (-179)

5

12/12

06-07

Div 2 Östra

22

642-513 (+129)

40

1/12

05-06

Div 1 södra vår

14

349-370 (-21)

10

7/8

05-06

Div 1 södra höst

16

377-432 (-55)

12

10/12

04-05

Div 1 norra vår

14

414-370 (+44)

18

2/8

04-05

Div 1 norra höst

16

462-403 (+59)

21

5/12

03-04

Div 1 södra vår

14

348-343 (+5)

16

1/8

03-04

Div 1 södra höst

16

380-389 (-9)

18

5/12

02-03

Div 1 södra vår

14

351-337 (+14)

14

6/8

02-03

Div 1 södra höst

16

397-430 (-33)

11

10/12

01-02

Div 1 södra vår

14

354-320 (+34)

19

3/8

01-02

Div 1 södra höst

16

378-396 (-18)

13

8/12

00-01

Div 2 Södra

22

542-427 (+115)

36

1/12

99-00

Div 1 södra vår

14

330-329 (+1)

12

7/8

99-00

Div 1 södra höst

16

336-393 (-57)

11

11/12

98-99

Div 2 södra

22

617-486 (+131)

36

1/12