Historia

Amo HK 2021-2022

Text: Roddy Nilsson
 

Glädjande nog fortsatte Andreas ”Stocken” Stockenberg och Tomas Lundberg att leda laget. Dessutom fick laget förstärkning på ledarfronten i form av kunnige handbollsprofilen Joakim Wensby som gick in som assisterande tränare. Även inför den här säsongen var spelaromsättningen i laget stor. Amo tappade sina tre bästa målskyttar Mattias Mark Pedersen, Erik Sääf och Oliver Olsson till Handbollsligalagen Alingsås, Skövde respektive LUGI. Onekligen en utmaning att fylla luckorna efter så starka spelare. Dessutom försvann försvarsspecialisterna Kasper Jansson och Johan Jonsson. I stället hade Amo huvudsakligen satsat på att knyta till sig unga och uppåtgående spelare i form av Anders Forsell Schefvert från Sävehof, Hugo Stuivers från Skövde, Felix Tyberg från Hallby och finske landslagsmannen Gusten Montonen från Dicken. Men två mera rutinerade spelare kom också in i laget: Niklas Närenborn, senast i Anderstorp men tidigare i OV Helsingsborg och grönländske storskytten Minik Dahl Høegh från danska ligalaget TMS Ringsted. Nya i laget var även danske kantspelaren Mikkel Hansen från SönderjyskE och målvakten Marcus Rasch från norska Runar. Samtidigt kom både Evon Mohlin och veteranen Daniel Steen tillbaka efter att på grund av skador varit borta stora delar av föregående säsong.

                Den stora omsättningen på spelare gjorde att det, som vanligt i sådana situationer, fanns en viss osäkerhet om var laget stod. Denna säsong fanns heller inte tid att spela ihop laget i det sedvanliga träningsmatchandet då den återuppståndna Svenska cupen skulle starta med gruppspel redan i mitten av augusti. Amo hade lottats in i en grupp med svenska mästarna Sävehof och seriekonkurrenterna Kungälv och Torslanda där de två bästa lagen skulle gå vidare. Innan första cupmatchen mot Kungälv på hemmaplan hann Amo dock med att mäta krafterna mot Handbollsligalaget IFK Ystad på bortaplan med ett oavgjort resultat som följd. Den inledande cupmatchen mot Kungälv på hemmaplan innebar en stabil seger med 34–30 efter att Amo lett matchen igenom. Ännu lättare gick det två dagar senare i bortamötet mot Torslanda. Segersiffrorna blev 36–27 efter att Amo varit helt överlägsna i andra halvlek. En omdiskuterad nyhet som lanserades i Svenska cupen var shootout-straffar där lag från lägre divisioner fick tre sådana i möten med lag från högre divisioner. I gruppfinalen mot Sävehof satte Amo alla sina tre shootout-straffar men det räckte inte mot regerande svenska mästarna som vann med fem bollar efter oavgjort i halvtid. Eftersom Kungälv i sista matchen svarade för en skräll och slog Sävehof med uddamålet blev Amo överraskande gruppsegrare. Cupspelet visade att de nya spelarna i Amo snabbt funnit sina roller och en spirande optimism började sprida sig inför det kommande seriespelet. Särskilt värt att nämna är att Anders på M9 och Hugo på M6 tidigt visade att de var redo att ta framträdande roller i laget.

                I Svenska cupens åttondelsfinal blev Amo:s motståndare rutinerade Handbollsligalaget HK Malmö och få trodde väl på någon större chans till seger i svårspelade Baltiska hallen. Amo överraskade dock alla, förmodligen inklusive sig själva. Med hjälp av sina tre shootout-straffar gick Amo snabbt till ledningen men när Malmö redan efter en kvarts spel var uppe i lika trodde nog de flesta att hemmalaget skulle ta en tämligen enkel seger i synnerhet som Minik efter en olycklig incident fick matchstraff redan efter tio minuter. Amo ville dock annat och släppte aldrig upp Malmö i ledningen. Mot ett smått chockat Malmö pendlade Amo:s ledning i andra halvlek mellan två och fem mål efter bra spel av hela laget. Bland annat stod Jesper i målet för flera bra räddningar. Slutresultatet skrevs till 28–32. I returen några dagar senare i Alstermo märktes det att Malmö inte tänkte underskatta Amo en gång till. Amo hanterade dock Malmös anstormning och höll, främst tack vare starkt skytte av Evon och Minik, ledningen fram till 55:e minuten. Under de sista minuterna gick Malmö upp i ledningen men då lagets segersiffor stannade vid 33–30 var sensationen ett faktum och Amo vidare till kvartsfinal.

                Stärkta av det fina spelet i Svenska cupen startade Amo seriespelet i högsta fart. Kärra fick finna sig i att bli totalt söndersprungna i en match där ställningen efter sju minuter var 7–0 och i halvlek 20–7. Efter att Amo slagit av på takten stannade segermarginalen vid sex bollar. Segern mot Kärra följdes upp av vinst borta mot alltid svårspelade Rimbo med 32–29 innan Lindesberg kördes över i en match som i mycket liknade segern mot Kärra. Även här satte Amo högsta fart från start. Efter tolv minuter var ställningen 9–2 och i mitten på andra halvlek hela 27–15 innan bortalaget kunde putsa till siffrorna i slutet.

I nästa seriematch var det dags för det första riktiga styrkeprovet i form av starka och rutinerade OV Helsingborg på bortaplan. Efter en jämn och tät första halvlek var Amo starkast i slutet och gick ifrån till vinst med 25–22. Segerorganisatör var framför allt Anders som från sin M9-position gjorde sju av Amo:s mål. I den påföljande matchen kom emellertid det första poängtappet i hemmamötet mot ett taktiskt spelande Kungälv. Amo stod inte riktigt att känna igen och fick inte till det sedvanliga flytet i spelet. Efter stort underläge i första halvlek segade sig Amo i fatt i andra och räddade med ett nödrop oavgjort. Måhända den mindre goda insatsen kan förklaras av att lagets tankar gick till kvartsfinalen i Svenska cupen vilken skulle spelas hemma tre dagar senare. Motståndare och skyhöga favoriter i kvartsfinalen var blivande SM-finalisten Skövde. I mycket upprepades scenariot från de tidigare mötena med Malmö. Amo räddes inte sina namnkunniga motståndare utan spelade sitt eget spel där återigen smart 7–6 spel och starkt skytte var framgångsreceptet. Skövde blev allt mera stressade och Amo ledde matchen igenom mot ett bortalag som aldrig kom närmare än två mål. Amo:s segersiffror 36–32 var snarast i underkant. Sista målet gjordes av Evon på frikast efter slutsignalen.

De två därpå följande seriematcherna visade att toppformen höll i sig. Först en lätt seger mot Torslanda borta med 35–23 och sedan en ännu mer övertygande insats på hemmaplan mot Vinslöv i en tidig seriefinal där segermarginalen blev hela 14 mål efter väl utspritt målskytte. Amo var nu i serieledning och det syntes tydligt att Amo hade haft nytta av att ha fått upp tempot i de tuffa cupmatcherna.

I nästföljande match borta mot gamla ärkerivalen Anderstorp var dock det mesta av det fina spelet som bortblåst. Ett okoncentrerat och slappt Amo fick nöja sig med oavgjort mot ett vilt kämpande Anderstorp lett av den tidigare Amospelaren Simon Källström. Då krävdes det åtskilligt bättre tag i nästkommande match mot toppkonkurrenten Skånela i erkänt svårspelade Vikingahallen i Märsta, en hall där Amo aldrig vunnit. Det var också ett helt annat Amo som kom till spel. Efter en jämn inledning gick Amo fram till ledning i paus med fyra mål, en ledning som sedan successivt utökades till seger med nio mål, 34–25. Den fina insatsen i Märsta följdes dock av en oväntad förlust hemma mot Tyresö vars halvdistans- och smuggelspel Amo aldrig kom underfund med. Tyresö följde sin plan till punkt och pricka samtidigt som Amo blev allt mera frustrerade i sin ambition att komma i fatt. Efter att ha legat under med som mest sex mål närmade sig Amo i slutet men nådde inte ända fram i en match som slutade 30–32.

Måhända förklaras det bleka spelet mot Tyresö av att laget hade svårt att ladda om efter att i veckan innan tagit lagets största skalp någonsin i cupmatchen på bortaplan mot Skövde. Detta trots att hemmalaget denna gång fått tillbaka sin tidigare skadade stjärna Jack Thurin. Amo började denna gång något nervöst och missade bland annat en shootout-straff vilket resulterade i att matchen i princip var jämn redan från de första fem minuterna. I början av andra halvlek var Skövde uppe i ledningen. Amo kom dock tillbaka och fortsatte att spela respektlöst och särskilt Miniks skytte, Niklas smarta passningar och Hugos uppoffrande linjespel firade triumfer. Också Jespers målvaktsspel med bland annat tre straffräddningar bör nämnas. Den målrika matchen slutade med vinst för Amo med 40–39 vilket innebar sammanlagt fem måls övervikt för Amo och att man sensationellt var framme i semifinal av Svenska cupen. Tomas Lundberg, som tillsammans med Joakim coachade laget i sjuke ”Stockens” frånvaro, var lyrisk över insatsen och öste beröm över laget.

I seriespelet var det, efter den överraskande förlusten mot Tyresö, åter igen dags för toppmatch i form av sydostderbyt mot HIF Karlskrona. Mötena mot Karlskrona hade under de senaste åren seglat upp som Amo:s kanske hetaste seriematcher. Fjolårets möten slutade med seger för lagen på sin respektive hemmaplan. I år var dock Amo knapp favorit efter sina fina insatser i seriespelet och i Svenska cupen. Karlskrona hade däremot inte levt upp till förväntningarna med sitt namnkunniga lag. När matchen kom i gång märktes också vilket lag som hade mest trygghet och självförtroende. Trots att Karlskrona fick en bra start, framför allt på grund av storspel av målvakten Uros Tomic, var Amo uppe i ledningen med fyra mål i halvtid. I andra höll Amo hela tiden ledningen även om Karlskrona vid några tillfällen närmade sig. Även om Amo långt ifrån gjorde någon toppinsats kunde man vinna matchen med 29–26. Bäst i Amo för dagen var Hugo.

Sista två veckorna före juluppehållet gick Amo in i en intensiv matchfas med tre seriematcher och två semifinalmatcher i Svenska cupen där motståndarna var ett annat klassiskt lag, LUGI från Lund. LUGI hade efter en svag start i Handbollsligan spelat allt bättre och lagom till semifinalspelet i december kommit i gång på allvar. Innan det var dags att ta sig an LUGI spelades dock två seriematcher med tre dagars mellanrum. Långt ifrån ofarliga VästeråsIrsta slogs tillbaka tämligen klart på hemmaplan men i den följande matchen mot Varberg på bortaplan saknades den vanliga energin. Amo var aldrig nära även om siffrorna stannade vid förlust med tre mål. Första cupmatchen mot LUGI gick på hemmaplan. Mot ett Amo som inte riktigt hade samma form som under oktober-november visade LUGI redan från start upp ett koncentrerat och strukturerat spel. Redan efter 13 minuters spel tog LUGI ledningen och släppte efter detta aldrig övertaget. Differensen pendlade mellan två och fyra mål och även om Amo kämpade väl blev det förlust med 32–28. Bäst i Amo var Minik som landade på 11 mål. Några dagar senare vann Amo en riktig kämpamatch mot Varberg hemma där kantspelarna Felix och Gusten avgjorde med var sitt mål i slutminuterna.

I returmötet med LUGI som också var sista matchen före juluppehållet samlade Amo på ett imponerade sätt ihop sig och visade att man inte givit upp trots underläge med fyra mål från första matchen. Efter en jämn inledning gick Amo strax före halvtid upp till tremålsledning. Efter halvtidsvilan fortsatte Amo, denna gång framför allt ledda av Niklas, att spela bra och var efter 40 minuter uppe i en sexmålsledning. I detta läge var Amo i final. Under den sista kvarten av matchen orkade emellertid Amo inte riktigt hålla skärpan uppe och när Hugo med två minuter kvar åkte på en tveksam utvisning försvann finalchansen. Amo vann trots allt matchen med 31–30 och visade att de tidigare framgångarna i cupen inte var någon tillfällighet.  

Efter en ytterst välbehövlig vila startade seriespelet igen i januari med hemmamatch mot HIF Karlskrona. Spelet nådde inga högre höjder och matchen hade inte alls den nerv som brukar känneteckna rivalmötena mellan Amo och Karlskrona. Amo ledde större delen av matchen tämligen bekvämt innan Karlskrona i slutet kunde minska marginalen till tre mål. Inte heller i nästa match – viktiga toppmötet hemma mot Skånela – hittade Amo det fina spel som firat triumfer under hösten. Även om Amo ett par gånger var uppe i ledningen var Skånela efter storspel av rutinerade målvakten Herdeiro Lacau för dagen starkare och vann med 32–30. Minik var med sina 12 mål den ende i Amo som riktigt stod att känna igen. Därmed tappade Amo också den serieledning man haft under hela hösten. Nya serieledare blev OV Helsingborg som efter en svag start på seriespelet blivit allt bättre.

De två följande matcherna, mot Anderstorp hemma och Tyresö borta blev dock tämligen enkla segrar innan Amo efter årets bottennapp och en katastrofalt dålig första halvlek förlorade borta mot Vinslöv med 30–29. Efter en pliktskyldig seger mot Torslanda hemma var det dags för det svåra bortamötet med Kungälv. Amo samlade ihop sig och gjorde – trots ett inte helt lyckat 7–6 spel – en klart godkänd insats. Efter en jämn inledning på matchen gick Amo ifrån strax före halvtidsvilan och höll sedan under andra halvlek hemmalaget på behörigt avstånd. Segersifforna skrevs till 37–33. Nästkommande möte gällde VästeråsIrsta på bortaplan. I en märklig match där Amo var i underläge med sex mål tio minuter in i andra halvlek vann till slut Amo med 35–30 efter att ha gjort 14–6 under den sista kvarten framför allt tack vare Miniks starka skytte.

                Så var det dags för mötet med OV Helsingborg på hemmaplan, en match som förmodligen skulle avgöra var seriesegern skulle hamna. Tyvärr kunde inte Amo svara upp mot OV:s starka försvarsspel och systematiska anfallsspel för dagen lett av Emil Andersson. Amo orkade stå emot i 20 minuter men därefter drog OV sakta men säkert ifrån och vann en klar och övertygande seger med 33–26. Därmed var i praktiken serien avgjord trots att Amo tämligen enkelt vann de tre återstående matcherna mot Lindesberg, Rimbo respektive Kärra. Det räckte dock inte då OV tog de poäng som behövdes för att ta hem seriesegern och säkra uppflyttningen till Handbollsligan.

                Med sammanlagt 40 poäng – nytt rekord i Allsvenskan för Amo – knep laget andraplatsen och var därigenom åter igen klart för kvalspel. Denna gång blev motståndarna Aranäs från Kungsbacka. Aranäs hade efter en stark inledning på seriespelet sjunkit nedåt i tabellen och med nöd och näppe undvikit nedflyttning varför Amo ansåg sig ha en god chans. Kvalspelet avgjordes som vanligt i bäst av fem matcher och inleddes hemma i Alstermo. Trots att Amo inledde matchen bra blev det förlust med 28–26 mot ett Aranäs som utan att direkt imponera var litet kallare och hade marginalerna på sina sida. En långt ifrån nöjd ”Stocken” gav i princip endast Evon godkänt. I andra matchen i Kungsbacka spelade Amo bättre men räckte inte heller denna gång till mot en motståndare som är erkänt svår på sin hemmaplan. Denna gång blev siffrorna 33–31. Efter två förluster skulle Amo för avancemang till Handbollsligan behöva vinna tre raka matcher. I den tredje matchen, också den i Kungsbacka, kämpade Amo efter omständigheterna väl. Redan före matchen fanns nyckelspelaren Anders på skadelistan och när sedan Evon fick kasta in handduken efter bara tio minuter var det tunt på 9 meter. Minik gjorde dock en formidabel match och gjorde hela 19 (!) mål och höll länge nästan ensam Amo kvar i matchen. Till slut blev det dock förlust med 38–36 i en match med vidöppna försvar på båda hållen. ”Stocken” och övriga i Amo:s ledning var av naturliga skäl besvikna på lagets spel i slutet av säsongen – där framför allt försvarsspelet fallerat i flera matcher – då man inte hade kommit upp i samma klass som under hösten.

                Även om Amo misslyckades med målet att ta sig upp till Handbollsligan måste säsongen som helhet betraktas som föreningens verkliga genombrott på nationell nivå. Framgångarna i Svenska cupen gav eko i hela Handbollssverige och Amo omtalades nu med respekt som en förening som menar allvar med att etablera sig på högsta nivå. Efter att Amo snabbt spelat ihop det nya laget gjorde man en fantastisk höstsäsong med semifinalspel i Svenska cupen och klar serieledning i Allsvenskan som resultat. Under andra halvan av säsongen kom laget bara sporadiskt upp i samma höga standard. Det är tydligt att det täta matchandet tillsammans med småskador och COVID-strul gjorde att man inte riktigt orkade stå distansen ut. Men som helhet förtjänar i stort sett samtliga spelare beröm. Minik blev den skyttekung som alla hade hoppats på och visade upp en imponerande gnista och go. Niklas fick genom övergången till Amo en nytändning och gjorde sin bästa säsong på flera år. Unga och på förhand ännu relativt oprövade spelade som Anders och Hugo genomgick en enorm utveckling och bar i många matcher laget såväl bakåt som framåt. Gusten och Felix på kanterna skötte sina roller på ett utmärkt sätt. Danske Mikkel Hansen visade sig framför allt vara en duktig försvarsspelare. Sist men inte minst gladde Evons insatser, inte minst i Svenska cupen, där han visade att han har en skyttekraft som håller på högsta nivå. Ett kvitto på detta fick Evon slutet av säsongen när han blev uttagen till Nederländernas landslagstrupp.

Alstermo handboll 1971–2017

Text: Roddy Nilsson
 

Handbollsverksamheten i Alstermo kom i gång strax efter tillkomsten av idrottshallen 1971. I och med ingången av 1973 blev handboll en av sektionerna i Alstermo IF. Den första sektionsstyrelsen bestod av Lars-Gunnar Serell (ordförande), Åke Erlandsson (kassör), Glenn Johansson (sekreterare) samt Allan Myrberg och Ronny Sköld (ledamöter). Särskilt de två förstnämnda skulle göra stora insatser inom föreningen under de första åren. Samma år spelade Alstermokillarna sina första matcher i Nybrokorpen. Med denna blygsamma start var det ingen som ens kunde drömma om att Alstermo några decennier senare skulle bli ett elitlag inom handbollssporten.

Korpspelet fortsatte säsongerna 1973–76 men 1976–77 blev det mer allvar då man för första gången deltog i riktigt seriespel i division 4. Första säsongen fick laget ihop fyra poäng. De första årens seriespel var ingen publiksuccé även om en del nyfikna kom för att se den nya sporten handboll etableras i Alstermo. Vanligen trängde 60–70 åskådare in sig i den lilla läktarlösa idrottshallen. Under de följande säsongerna gick det långsamt allt bättre och 1979–80 gick Alstermo en hård kamp med Hultsfred om seriesegern där man dock till slut fick ge sig.

Säsongen därpå kom den första seriesegern för Alstermo när laget vann division 4 Småland sydöstra. Seriesegern innebar kval till division 3 och inte minst ett publikt genombrott. I kvalspelet räckte emellertid inte ett nervöst och orutinerat Alstermo till. Ännu var träningsdosen blygsam och de flesta av spelarna kombinerade handbollsspelandet med fotboll under sommarhalvåret. Bästa målskyttar under de första åren var Roddy Nilsson och Ulf Hellberg. Ofta gjordes starka insatser också av målvakten Mats Rosberg.

När handbollen i Alstermo började utvecklas kvalitetsmässigt blev bristen på publikutrymme ett stort problem. När det gäller publik attraherade dock handbollen i jämförelse med fotbollen betydligt fler kvinnor och ungdomar. Redan från början fick handbollen i Alstermo också relativt stor uppmärksamhet i media från de lokala tidningarna, först Kronobergaren och sedan Smålandsposten, Barometern och Östra Småland. Verksamheten växte år från år genom att ungdomshandbollen på allvar kom igång ett par år in på 1980-talet med Tomas Lundberg och Reine Blad som ledare. Även flick- och damhandboll introducerades strax därefter i föreningen. Lundberg som nu påbörjade sin närmare 40-åriga ledargärning i föreningen som tränare, ledare och sportchef i föreningen skulle bli den mer än någon annan som personifierade framgångarna för handbollen i Alstermo. Andra som under olika perioder skulle komma att spela viktiga ledarroller var Bengt Weidfors, Bengt Andreasson och Jimmy Blad.

Efter att i flera år i början av 1980-talet varit med i toppstriden började Alstermo på allvar snegla uppåt i seriesystemet och ville verkligen visa idrottshallens vaktmästare att han hade fel när han skakande på huvudet sa ”det blir aldrig nånting av er”. Säsongen 1983–84 innebar efter en omorganisation av seriesystemet serieseger i division 3 och direkt uppflyttning till division 2. En bidragande orsak till seriesegern var nyförvärvet Per Levin från Oskarshamn. Under de följande åren blev Alstermo ett stabilt division 2-lag som under flera år var med och slogs om seriesegern. Viktiga spelare under dessa år var förutom Per Levin och egna produkten Jari Purtsi också Växjöbördige Mats Yngvesson. Tomas Lundberg tog efter flera år som spelare och ungdomstränare över som tränare för A-laget.

I slutet av 1980-talet utrustades hemmaarenan efter en politisk långbänk äntligen med en läktare med plats för sammanlagt 300 åskådare. Den byggnadslösning som valdes var dock inte särskilt lyckad och frågan om en ny om- och utbyggnad skulle snart återkomma. Publiksiffrorna ökade stadigt under de här åren när Alstermo närmade sig handbollseliten samtidigt som glädjande nog mycket av den gamla stämningen fanns kvar. Säsongen 1996–97 innebar äntligen serieseger och kvalspel till nya division 2. Kvalspelet slutade på bästa sätt vilket innebar att lilla Alstermo under kommande säsong fick tampas med lag från södra Sverige. Laget gjorde en mycket stark första säsong i den högre serien med en fjärdeplats som följd. Säsongen 1998–99 blev ännu bättre när Alstermo överraskade alla och vann division 2 före storlag som IFK Karlskrona och IFK Malmö. Första sejouren i landets näst högsta serie blev dock bara ettårig efter att Alstermo förlorat kampen om nytt kontrakt mot Ystads IF. Många trodde nu att sagan om Alstermo handboll skulle ta slut. Men hårt arbete från ledare och spelare gjorde att laget studsade tillbaka och stod säsongen 2000–01 åter stod som seriesegrare.

Seriesegern gjorde att hallfrågan åter kom upp. Efter en rad politiska turer, heta lokala debatter och kommunala överklaganden blev lösningen att ett privat utvecklingsbolag byggde ”Mötesplats Alstermo” vilken förutom en utbyggd idrottshall också inkluderade bland annat skola och fritidshem. Den nya hallen med plats för drygt 500 åskådare kunde tas i bruk under 2003. Projektledningen Bo Jansson, Jimmy Blad, Bengt Weidfors och Anders Davidsson talade om det fantastiska engagemang de mött från Alstermoborna i form av frivilligt arbete och ekonomiskt stöd.

I takt med framgångarna började Alstermo nu också attrahera spelare från andra lag i regionen. Under åren har många spelare med andra lag som moderklubb dragit på sig Alstermotröjan; under 1990- och 2000-talets början ”Nacka” Skoglund, Johan Hammarström, Marcel Lundstand, Anders Altberg, Pär Söderqvist, Peter Allgurin, Anders Bengtsson och Ulf Tallhage och senare Christian Samuelsson, Mats Thomasson, Jonas Holmström, Stefan Berg och Johan Svensson. Nästan enhälligt har de talat om den härliga klubbkänslan och det starka engagemanget från ledare, publik och företag i samhället. Detta tillsammans med att föreningen nu började producera egna unga talanger och senare A-lagsspelare gjorde att verksamheten fick en helt annan stabilitet. Särskilt kan Tommy Danielsson, Johan Fredriksson, Anton Williamsson, Jonas Jonasson och Mattias Myrberg nämnas. Även Philip Kjellander fick största delen av sin handbollsutveckling i Alstermo. Verksamheten hade nu också breddats med damlag, flera pojklag och flicklag och åren runt 2000 fanns omkring 130 aktiva spelare i föreningen.

Återkomsten till division 1 säsongen 2001–02 innebar, trots de många skador som gjorde nye tränaren Peter Hedin förtvivlad, en stark säsong med flera imponerande segrar. De följande säsongerna etablerade sig Alstermo i division 1. Särskilt säsongen 2003–04 blev framgångsrik och avslutades med kvalspel till landets högsta serie där dock Göteborgslaget Wasaiterna blev för svåra. Efter att säsongen 2005–06 ha flyttats ner följde några års berg-och-dalbana med nedflyttningar och uppflyttningar. Säsongen 2008–09 blev minnesvärd. Ett nykomponerat och orutinerat Alstermolag gjorde en fantastisk insats som kröntes av segrar i kvalspelet till division 1 mot starka Göteborgslagen Wasaiterna och Heim. Återkomsten till division 1 blev succéartad. Ett mycket starkt Alstermo gick rakt igenom serien och tog därmed steget upp till den nyinrättade Allsvenska serien för lagen närmast under Handbollsligan.

Alstermos första sejour i Allsvenskan blev dock bara ettårig. Trots att laget förstärkts med bland andra finländske landslagsmannen Janne Hagman och duktige målvakten Torbjörn Jakobsson räckte man inte riktigt till. Laget gjorde emellertid en rad bra matcher med segrar bland annat mot Hästö, O/V Helsingborg och IFK Ystad innan säsongen avslutades med negativt kvalspel och förlust mot Västerås. När laget säsongen 2011–12 skulle ta nya tag i division 1 gjorde man det med nygamla tränaren Peter Hedin vid rodret. Som vanligt fanns Tomas Lundberg med i bakgrunden. Samtidigt anslöt bollvirtuosen Daniel Steen från Hästö. Säsongen slutade med ny succé efter att Alstermo med lysande snabb och offensiv handboll slagit ut Country från Skövde och Kroppskultur från Uddevalla i kvalet till Allsvenskan. Comebacken i Allsvenskan 2012–13 blev klart godkänd med en åttonde plats i mycket stark konkurrens. Säsongen därpå blev mindre rolig. På grund av jobb och studier tappade Alstermo många spelare och gick in i seriespelet med ett ungt och orutinerat lag. Följden blev förlust i de tio första matcherna. Hårt arbete av styrelsen och av comebackande tränaren Tomas Lundberg resulterade dock i en mycket stark avslutning på säsongen. Flera starka spelare värvades in vilket nästan räckte för att klara nytt kontrakt.

När Alstermo gick i seriespelet i division 1 säsongen 2014–15 var det viss osäkerhet. En ny relativt ung tränare, Andreas Stockenberg, hade tagit över. Andreas blev snabbt ”Stocken” med föreningen och samhället och skulle komma att leda laget under tre framgångsrika säsonger. Nya spelare med Joel Wallgren och återbördade Daniel Steen i spetsen hade också tillkommit. Efter en rafflande kamp med framför allt Vinslöv stod Alstermo som seriesegrare. Därmed var man för tredje gången klart för Allsvenskan.

Väl tillbaka gjorde Alstermo, anförda av Steen och nye skytten Joseph Davis, en klart godkänd säsong men när den förstnämnde gick sönder i slutet av serien tappade man mycket av spelet och säsongen höll på att sluta i moll. Resultaten gick dock Alstermos väg och kontraktet klarades. När säsongen 2016–17 inleddes var det under det nya namnet Amo handboll efter att handbollsverksamheten i samförstånd utträtt ur Alstermo IF. Knappast någon kunde ana den succé som skulle avsluta den kommande säsongen. Truppen hade breddats väsentligt, bland annat med duktige vänsterskytten Niklas Andreasson från Tumba. Under säsongen tillkom också starke linjespelaren Erik Karelius. Redan från början visade Amo att man skulle bli att räkna med. Vinster mot tippade topplagen Önnered från Göteborg och O/V Helsingborg gav självförtroende och runt årsskiftet var Amo ett av fyra-fem lag som slogs om topplaceringarna. I februari var Amo uppe i serieledning. Ett par förluster i jämna matcher gjorde dock att laget sjönk ner ett par placeringar. Ytterligare en förlust i seriefinalen borta mot O/V Helsingborg gjorde att Amo höll på att missa kvalspelet till högsta serien, Handbollsligan. I näst sista matchen blev det dock seger på hemmaplan mot Skånela vilket gjorde att saken var klar. Amos framgångar gav stort eko i hela Idrottssverige och det gällde nu för laget att hantera uppmärksamheten och den press som detta innebar. När Handbollsligan var färdigspelad visade det sig att Amos motståndare blev Hammarby som efter en svag inledning på säsongen spelat allt bättre och därför knappast var önskemotståndaren. Dessutom var storskytten och duktige försvarsspelaren Joseph Davis skadad. Första matchen i en fullsatt kokande hemmahall var jämn i halvlek men i andra tog Hammarbys rutin ut sin rätt och laget rann ifrån och vann med 35–29. Nu väntade nästa match borta i legendariska Eriksdalshallen i Stockholm. Amo visade ingen respekt utan körde på med sitt vanliga spel. Inför 1600 röststarka Hammarbyfans ledde Amo fram till slutminuterna när man fick ett antal tveksamma domslut emot sig och Hammarby kunde gå förbi och vinna med 28–25. Efter matchen var ”Stocken” rasande och menade att Amo inte fått chansen att vinna då domarna inte hade klarat trycket från hemmafansen. I tredje matchen, också den i Eriksdalshallen, gjorde Amo en heroisk första halvlek och ledde med 12–11 i paus, en ledning som stod sig till det var en kvart kvar. Då orkade ett slitet Amo inte hålla tempot uppe utan Hammarby kunde gå förbi till en klar seger. Trots förlusterna i kvalspelet hade Amo gjort en fantastisk prestation och visat att man kunde mäta sig med handbollseliten i landet.

Inför säsongen 2017–18 lämnade tränaren Andreas Stockenberg nu föreningen för att flytta till Partillelaget Sävehof. I övrigt var laget i stort sett detsamma som föregående säsong. Lägg därtill några starka nyförvärv med duktige målvakten Flamur Gerbeshi och estländske landslagsmannen Jürgen Rooba i spetsen så fanns stora förhoppningar på att kunna upprepa topplaceringen. Tyvärr kunde inte Amo upprepa fjolårets fina spel. Oro och problem under försäsongen följdes av ojämnt spel, oflyt och disharmoni i laget vilket kulminerade när nye tränaren Jesper Svensson fick lämna laget efter jul. Hastigt inkallade ersättaren Karl-Johan Lång lyckades stabilisera upp situationen och Amo klarade krisen genom att vinna det negativa kvalspelet mot Kärra från Göteborg. Därmed var laget klart för fortsatt spel i Allsvenskan. Några fina insatser gjordes dock, framför allt bör de klara segrarna mot Varberg på bortaplan liksom mot Skånela och Smålandsrivalerna Hallby på hemmaplan nämnas. Mot blivande seriesegrarna IFK Ystad blev det oavgjort i hemmamatchen och förlust med ett mål borta efter att Amo lett fram till sista minuten.

Inför säsongen 2018–19 tappade laget starka och rutinerade kort som Joseph Davis, Jürgen Rooba och Joel Wallgren vilka ersattes med yngre och betydligt mindre meriterade spelare som Kasper Jansson, Örn Österberg och Erik Jönsjö. Även lovande målvakten Wilhelm Nättsjö anslöt till laget. Karl-Johan Lång fortsatte som tränare. Säsongen blev ömsom vin och ömsom vatten. Periodvis visade laget prov på fint spel mot lagen på övre halvan av tabellen medan situationen var den motsatta mot de något sämre lagen då spelet ofta svek i slutet av matcherna med retfulla förluster som följd. Särskilt på hemmaplan gick det trögt. Kanske hade det unga och delvis nya laget svårt att hantera kraven från hemmapubliken som sedan många år var vana vid att Amo var ytterst svårslaget i ”Grytan”. Efter en räcka förluster i mitten av serien tog Amo i en riktig holmgång en viktig seger i bortamatchen mot starka Aranäs med 24–23 vilken följdes upp med ännu en vinst mot Linköping veckan därpå. Laget hade då förstärkts med tunge skytten Jack Månsson från IFK Ystad vilken gav anfallsspelet en ny dimension. Säsongens bästa insats kom när man två omgångar från slutet spelade bort Varberg från seriesegern genom vinst med 25–24. Laget bars som vanligt mycket av Daniel Steen och Niklas Andreasson men även Erik Karelius drog ett tungt lass både i försvar och anfall. Facit av säsongen blev en 9:e placering.

Läs mer om Amo handbolls historia i Roddy Nilsson och Tomas Lundberg bok, Från Korpen till Allsvenskan. Alstermo Handboll 1971–2017.