Historia

Amo HK 2020-2021

Text: Roddy Nilsson
 

Framgången föregående säsong med en ytterst stark avslutning på seriespelet och kvalplats till Handbollsligan gav inspiration inför den nya säsongen. Fem ytterst kompetenta nyförvärv hade tillkommit: rutinerade M6:an Johan Jonsson från Hallby, H6/H9:an Eric Sääf från Skövde, H9:an Victor Grevstad-Johansson från IFK Karlskrona, V9:an Evon Mohlin från Kristianstad samt målvakten Jesper Forsberg från Skånela. Största tappet var H9:an Niklas Andreasson som efter flera framgångsrika säsonger lämnade laget och flyttade tillbaka till Stockholm och spel i seriekonkurrenten Hammarby. Laget leddes liksom förra säsongen av Stocken och Tomas Lundberg.

Hela handbollssverige hoppades nu på en riktig säsong och på att Covid 19-pandemin som gjorde att föregående säsong fick avslutas i förtid snart skulle vara över. Träningen på försäsongen liksom träningsmatcherna gick såtillvida bra. De många nya spelarna som skulle spelas in och det tuffa motståndet – Amo mötte bland annat tre Handbollsligalag på försäsongen – medförde ojämnt spel och flera förluster. Bästa träningsmatchen var prestigemötet mot Hammarby som slutade oavgjort med mersmak för Amo. Resultaten var dock av underordnad betydelse.

Amo startade seriespelet med två klara segrar mot Kärra och Vinslöv. I tredje matchen borta mot Lindesberg var det inte mycket som stämde men Amo lyckades få oavgjort efter att Evon Mohlin på ett minnesvärt sätt kvitterat på frikast efter slutsignalen. Påföljande match var mötet mot sydostrivalen HIF Karlskrona. Efter en jämn första halvlek nötte Amo ner ett tröttnande motståndarlag och rann ifrån till en klar seger med 27–22. När storskytten Mark Pedersen togs hårt blev istället Evon bäste målskytt med sju mål. Också de följande två matcherna – mot AIK och Tyresö – slutade med tämligen enkla segrar innan man åkte på en tung förlust borta mot Skånela trots att Amo ledde matchen klart fram till de sista tio minuterna.

Veckan efter drabbades en stor del av laget av Covid-19 och man tvingades pausa seriespelet i tre veckor. Ett långt ifrån återhämtat Amo tvingades då till match mot Västerås. Efter en mycket blek insats där det tydligt märktes att många av spelarna långt ifrån hade återhämtat sig, blev det förlust med fem mål. Följande match mot Torslanda blev en tämligen enkel seger innan det var dags för toppmöte mot starka Kungälv. I en tuff match med många utvisningar – bland annat fick Kasper Jansson rött kort efter en kvarts spel – vann Amo komfortabelt med sju mål. I returmötet några dagar senare kom årets tyngsta förlust för Amo. Efter att ha tagit upp ett stort underläge i första halvlek ledde Amo med tio minuter kvar med fem mål. Slarv och ett par tveksamma utvisningar hos Amo gjorde att Kungälv kunde gå ifatt och förbi. Med några sekunder kvar hade dock Oliver Olsson chansen att kvittera från kanten då tidtagaren blåser av matchen. Naturligtvis var det upprörda känslor hos Amo som menade sig blivit bestulna på en klar målchans. När sedan Amo fick tillbaka bollen var chansen givetvis borta då Kungälv hunnit organisera om sig. Amo lämnade efter matchen in protest men denna avslogs.

Inte bästa uppladdning inför nästkommande match som var mötet med serieledaren Hammarby på hemmaplan. Matchen blev ryckig och nervig och Amo körde ofta fast mot Hammarbys offensiva försvarsspel med påföljande kontring som följd. Även om Amo kämpade på bra var man när tio minuter återstod i underläge med fyra mål. Under de sista minuterna kom Amo närmare och närmare och med tio sekunder kvar kvitterade Eric Sääf till 24–24. På de sista sekunderna hann Hammarby få till ytterligare ett anfall och med en sekund kvar fick laget en något tveksam straff. Jesper Forsberg emellertid hjälte genom att rädda Gustaf Davidssons straff. Jesper visade sig under säsongen vara en riktig straffspecialist. Bland annat räddade han fem straffar i matchen mot Karlskrona på hemmaplan. I en riktig holmgång var Mattias Mark Pedersen bäste målskytt med tio mål. Smolk i glädjebägaren var att Evon Mohlin skadade axeln på ett sätt som gjorde att säsongen var över för hans del.

När seriespelet återupptogs efter jul- och nyårshelgen hade olika omständigheter gjort att Amo fick börja med fyra bortamatcher, först mot Smålandskonkurrenten och förmodligen Amos ”mesta motståndare” överhuvudtaget genom åren, Anderstorp. Under uppehållet hade ytterligare Covid-19-fall decimerat laget. För att förstärka på nio meter hade Amo nu lånat in unge lovande Teodor Claesson från Sävehof och tunge skytten Oliver Löfvenius från Hallby. Amo gjorde en mycket stark insats och gav inte Anderstorp någon chans. I halvtid ledde Amo med hela 18–9 och även om Anderstorp fick putsa till siffrorna i slutet var det aldrig någon fara för segern. Löfvenius gjorde en stark debut med sex mål och även Claesson visade prov på moget spel.

Efter en knapp bortaseger mot svårspelade Västerås var så dags för seriefinal mot Hammarby borta. En seger för Amo skulle innebära att man var hack i häl på serieledarna. Tyvärr blev inte matchen vad Amo hoppats på då mycket gick emot och Amo var efteråt långt ifrån nöjda med domarinsatsen. Redan före matchen hade lånet Löfvenius skadat sig och kunde bara spela sporadiskt. När sedan Amo efter en dålig start jobbat sig upp till underläge med bara ett mål fick Mattias Mark Pedersen ett tveksamt rött kort och matchstraff. Amo kämpade dock tappert och hade med några minuter kvar alltjämt chansen innan Hammarby i slutet rann ifrån. Särskilt Kasper Jansson ska nämnas för en stark insats. Även i nästa match, borta mot Torslanda blev det förlust för ett kraftigt decimerat Amo. Förlusten kändes onödig då Amo ledde klart fram till de sista minuterna innan Torslanda gick förbi och vann med 33–32.

Nästa match gick dock bättre och arga konkurrenten Skånela slogs tillbaka klart. En bidragande orsak var att Amo nu fått in Kärras storskytt Ystadbördige Simon Källström i laget. Enligt planerna skulle Källström anslutit till laget först nästkommande säsong men skade- och sjukdomsläget i Amo gjorde att värvningen tidigarelades. Tillsammans med ständige målskytten Mattias Mark Pedersen gjorde Källström 19 av Amo:s 32 mål. Efter ytterligare två klara segrar mot Tyresö och AIK – i den senare matchen gjorde Mattias Mark Pedersen 15 mål (!) – var det dags för prestigemötet mot HIF Karlskrona på bortaplan. Tyvärr satte Covid-19-pandemin stopp för vad som skulle varit en riktig publikmatch. Tillsammans gjorde dock klubbarna en ambitiös mediesatsning med kringreportage, studiosnack och live-streaming. Matchen blev jämn. Amo inledde bäst och ledde efter en kvart med fyra mål innan Karlskrona efter en time-out tog tillbaka initiativet. I halvtid var ställningen 14 lika. Efter pausen var Karlskrona mestadels i förarsätet och ledde i mitten på halvleken med fyra mål. Amo segade sig ifatt och med nio minuter kvar stod det 24–24. Under de sista minuterna var Karlskrona starkast och matchen avgjordes när Amo ett par minuter missade ett friläge. Slutresultatet skrevs till 29–26.

Inför avslutningen av serien var läget att Hammarby i praktiken var klara seriesegrare medan Amo, Kungälv och Karlskrona slogs om platserna bakom och om vilka motståndarna i kvalet till Handbollsligan skulle bli. Amo avslutade med fem segrar vilket resulterade i en tredjeplats. Efter en nervös och Covid-19-påverkad avslutning såväl i Allsvenskans toppskikt som i Handbollsligans nedre regioner stod det klart att Amo:s kvalmotståndare skulle bli anrika Redbergslid. Redbergslid var knappast önskemotståndaren då laget efter byte på tränarposten spelat betydligt bättre under vårsäsongen. Ändå kände man sig i Amolägret inte slagna på förhand. Matchserien kom i mycket att likna mötena mot Hammarby när Amo kvalade till Handbollsligan 2016–17. Den största skillnaden var naturligtvis frånvaron av publik, något som förmodligen Amo mest var lidande av. I första matchen, som spelades i Amo Kabelhallen, tog Redbergslid greppet direkt och utnyttjade minsta misstag hos Amo. Amo kom egentligen aldrig in i matchen och slutresultatet skrevs till 23–30. Matchens dominerande spelare var Växjöbördige Elliott Stenmalm som gjorde 12 av Redbergslids mål. När Amo veckan därpå reste upp till Göteborg var man betydligt mer förberedd på vad som väntade. Den här gången var Amo på ett helt annat sätt med i matchen från början. I halvtid var ställningen 15–13 till hemmalaget. I inledningen av andra halvlek gick Redbergslid ifrån och ledde ett tag med sju mål. Några räddningar från Amo:s målvakter följt av kontringar gjorde att Amo med drygt tio minuter kvar var uppe i 25 lika. Under de sista minuterna var ändå Redbergslid kallast och slutresultatet blev 34–30. Fyra dagar senare var det dags för ny match i Göteborg. När Redbergslid också den här gången tidigt tog greppet om matchen och sakta men säkert gick ifrån till paussiffrorna 16–10 blev andra halvlek en transportsträcka fram till 30–23. Det kunde konstateras att Redbergslid den här gången var numret för stort för Amo. Därmed var drömmen om Handbollsligan krossad för den här gången.

Amo måste ändå, tanke på alla sjukdomar och skador som laget drabbades av, vara nöjda med säsongen som helhet. Mattias Mark Pedersen gjorde en fantastisk säsong och vann skytteligan för hela Allsvenskan. Andra starka insatser gjordes av Eric Sääf och nye målvakten Jesper Forsberg. Bakåt slet Kasper Jansson och Johan Jonsson föredömligt. Till sist bör också Filip Petersson och Philip Otterberg nämnas. Ingen av dem fick särskilt mycket speltid föregående säsong men gjorde nu båda en rad habila insatser.

 

Alstermo handboll 1971–2017

Text: Roddy Nilsson
 

Handbollsverksamheten i Alstermo kom i gång strax efter tillkomsten av idrottshallen 1971. I och med ingången av 1973 blev handboll en av sektionerna i Alstermo IF. Den första sektionsstyrelsen bestod av Lars-Gunnar Serell (ordförande), Åke Erlandsson (kassör), Glenn Johansson (sekreterare) samt Allan Myrberg och Ronny Sköld (ledamöter). Särskilt de två förstnämnda skulle göra stora insatser inom föreningen under de första åren. Samma år spelade Alstermokillarna sina första matcher i Nybrokorpen. Med denna blygsamma start var det ingen som ens kunde drömma om att Alstermo några decennier senare skulle bli ett elitlag inom handbollssporten.

Korpspelet fortsatte säsongerna 1973–76 men 1976–77 blev det mer allvar då man för första gången deltog i riktigt seriespel i division 4. Första säsongen fick laget ihop fyra poäng. De första årens seriespel var ingen publiksuccé även om en del nyfikna kom för att se den nya sporten handboll etableras i Alstermo. Vanligen trängde 60–70 åskådare in sig i den lilla läktarlösa idrottshallen. Under de följande säsongerna gick det långsamt allt bättre och 1979–80 gick Alstermo en hård kamp med Hultsfred om seriesegern där man dock till slut fick ge sig.

Säsongen därpå kom den första seriesegern för Alstermo när laget vann division 4 Småland sydöstra. Seriesegern innebar kval till division 3 och inte minst ett publikt genombrott. I kvalspelet räckte emellertid inte ett nervöst och orutinerat Alstermo till. Ännu var träningsdosen blygsam och de flesta av spelarna kombinerade handbollsspelandet med fotboll under sommarhalvåret. Bästa målskyttar under de första åren var Roddy Nilsson och Ulf Hellberg. Ofta gjordes starka insatser också av målvakten Mats Rosberg.

När handbollen i Alstermo började utvecklas kvalitetsmässigt blev bristen på publikutrymme ett stort problem. När det gäller publik attraherade dock handbollen i jämförelse med fotbollen betydligt fler kvinnor och ungdomar. Redan från början fick handbollen i Alstermo också relativt stor uppmärksamhet i media från de lokala tidningarna, först Kronobergaren och sedan Smålandsposten, Barometern och Östra Småland. Verksamheten växte år från år genom att ungdomshandbollen på allvar kom igång ett par år in på 1980-talet med Tomas Lundberg och Reine Blad som ledare. Även flick- och damhandboll introducerades strax därefter i föreningen. Lundberg som nu påbörjade sin närmare 40-åriga ledargärning i föreningen som tränare, ledare och sportchef i föreningen skulle bli den mer än någon annan som personifierade framgångarna för handbollen i Alstermo. Andra som under olika perioder skulle komma att spela viktiga ledarroller var Bengt Weidfors, Bengt Andreasson och Jimmy Blad.

Efter att i flera år i början av 1980-talet varit med i toppstriden började Alstermo på allvar snegla uppåt i seriesystemet och ville verkligen visa idrottshallens vaktmästare att han hade fel när han skakande på huvudet sa ”det blir aldrig nånting av er”. Säsongen 1983–84 innebar efter en omorganisation av seriesystemet serieseger i division 3 och direkt uppflyttning till division 2. En bidragande orsak till seriesegern var nyförvärvet Per Levin från Oskarshamn. Under de följande åren blev Alstermo ett stabilt division 2-lag som under flera år var med och slogs om seriesegern. Viktiga spelare under dessa år var förutom Per Levin och egna produkten Jari Purtsi också Växjöbördige Mats Yngvesson. Tomas Lundberg tog efter flera år som spelare och ungdomstränare över som tränare för A-laget.

I slutet av 1980-talet utrustades hemmaarenan efter en politisk långbänk äntligen med en läktare med plats för sammanlagt 300 åskådare. Den byggnadslösning som valdes var dock inte särskilt lyckad och frågan om en ny om- och utbyggnad skulle snart återkomma. Publiksiffrorna ökade stadigt under de här åren när Alstermo närmade sig handbollseliten samtidigt som glädjande nog mycket av den gamla stämningen fanns kvar. Säsongen 1996–97 innebar äntligen serieseger och kvalspel till nya division 2. Kvalspelet slutade på bästa sätt vilket innebar att lilla Alstermo under kommande säsong fick tampas med lag från södra Sverige. Laget gjorde en mycket stark första säsong i den högre serien med en fjärdeplats som följd. Säsongen 1998–99 blev ännu bättre när Alstermo överraskade alla och vann division 2 före storlag som IFK Karlskrona och IFK Malmö. Första sejouren i landets näst högsta serie blev dock bara ettårig efter att Alstermo förlorat kampen om nytt kontrakt mot Ystads IF. Många trodde nu att sagan om Alstermo handboll skulle ta slut. Men hårt arbete från ledare och spelare gjorde att laget studsade tillbaka och stod säsongen 2000–01 åter stod som seriesegrare.

Seriesegern gjorde att hallfrågan åter kom upp. Efter en rad politiska turer, heta lokala debatter och kommunala överklaganden blev lösningen att ett privat utvecklingsbolag byggde ”Mötesplats Alstermo” vilken förutom en utbyggd idrottshall också inkluderade bland annat skola och fritidshem. Den nya hallen med plats för drygt 500 åskådare kunde tas i bruk under 2003. Projektledningen Bo Jansson, Jimmy Blad, Bengt Weidfors och Anders Davidsson talade om det fantastiska engagemang de mött från Alstermoborna i form av frivilligt arbete och ekonomiskt stöd.

I takt med framgångarna började Alstermo nu också attrahera spelare från andra lag i regionen. Under åren har många spelare med andra lag som moderklubb dragit på sig Alstermotröjan; under 1990- och 2000-talets början ”Nacka” Skoglund, Johan Hammarström, Marcel Lundstand, Anders Altberg, Pär Söderqvist, Peter Allgurin, Anders Bengtsson och Ulf Tallhage och senare Christian Samuelsson, Mats Thomasson, Jonas Holmström, Stefan Berg och Johan Svensson. Nästan enhälligt har de talat om den härliga klubbkänslan och det starka engagemanget från ledare, publik och företag i samhället. Detta tillsammans med att föreningen nu började producera egna unga talanger och senare A-lagsspelare gjorde att verksamheten fick en helt annan stabilitet. Särskilt kan Tommy Danielsson, Johan Fredriksson, Anton Williamsson, Jonas Jonasson och Mattias Myrberg nämnas. Även Philip Kjellander fick största delen av sin handbollsutveckling i Alstermo. Verksamheten hade nu också breddats med damlag, flera pojklag och flicklag och åren runt 2000 fanns omkring 130 aktiva spelare i föreningen.

Återkomsten till division 1 säsongen 2001–02 innebar, trots de många skador som gjorde nye tränaren Peter Hedin förtvivlad, en stark säsong med flera imponerande segrar. De följande säsongerna etablerade sig Alstermo i division 1. Särskilt säsongen 2003–04 blev framgångsrik och avslutades med kvalspel till landets högsta serie där dock Göteborgslaget Wasaiterna blev för svåra. Efter att säsongen 2005–06 ha flyttats ner följde några års berg-och-dalbana med nedflyttningar och uppflyttningar. Säsongen 2008–09 blev minnesvärd. Ett nykomponerat och orutinerat Alstermolag gjorde en fantastisk insats som kröntes av segrar i kvalspelet till division 1 mot starka Göteborgslagen Wasaiterna och Heim. Återkomsten till division 1 blev succéartad. Ett mycket starkt Alstermo gick rakt igenom serien och tog därmed steget upp till den nyinrättade Allsvenska serien för lagen närmast under Handbollsligan.

Alstermos första sejour i Allsvenskan blev dock bara ettårig. Trots att laget förstärkts med bland andra finländske landslagsmannen Janne Hagman och duktige målvakten Torbjörn Jakobsson räckte man inte riktigt till. Laget gjorde emellertid en rad bra matcher med segrar bland annat mot Hästö, O/V Helsingborg och IFK Ystad innan säsongen avslutades med negativt kvalspel och förlust mot Västerås. När laget säsongen 2011–12 skulle ta nya tag i division 1 gjorde man det med nygamla tränaren Peter Hedin vid rodret. Som vanligt fanns Tomas Lundberg med i bakgrunden. Samtidigt anslöt bollvirtuosen Daniel Steen från Hästö. Säsongen slutade med ny succé efter att Alstermo med lysande snabb och offensiv handboll slagit ut Country från Skövde och Kroppskultur från Uddevalla i kvalet till Allsvenskan. Comebacken i Allsvenskan 2012–13 blev klart godkänd med en åttonde plats i mycket stark konkurrens. Säsongen därpå blev mindre rolig. På grund av jobb och studier tappade Alstermo många spelare och gick in i seriespelet med ett ungt och orutinerat lag. Följden blev förlust i de tio första matcherna. Hårt arbete av styrelsen och av comebackande tränaren Tomas Lundberg resulterade dock i en mycket stark avslutning på säsongen. Flera starka spelare värvades in vilket nästan räckte för att klara nytt kontrakt.

När Alstermo gick i seriespelet i division 1 säsongen 2014–15 var det viss osäkerhet. En ny relativt ung tränare, Andreas Stockenberg, hade tagit över. Andreas blev snabbt ”Stocken” med föreningen och samhället och skulle komma att leda laget under tre framgångsrika säsonger. Nya spelare med Joel Wallgren och återbördade Daniel Steen i spetsen hade också tillkommit. Efter en rafflande kamp med framför allt Vinslöv stod Alstermo som seriesegrare. Därmed var man för tredje gången klart för Allsvenskan.

Väl tillbaka gjorde Alstermo, anförda av Steen och nye skytten Joseph Davis, en klart godkänd säsong men när den förstnämnde gick sönder i slutet av serien tappade man mycket av spelet och säsongen höll på att sluta i moll. Resultaten gick dock Alstermos väg och kontraktet klarades. När säsongen 2016–17 inleddes var det under det nya namnet Amo handboll efter att handbollsverksamheten i samförstånd utträtt ur Alstermo IF. Knappast någon kunde ana den succé som skulle avsluta den kommande säsongen. Truppen hade breddats väsentligt, bland annat med duktige vänsterskytten Niklas Andreasson från Tumba. Under säsongen tillkom också starke linjespelaren Erik Karelius. Redan från början visade Amo att man skulle bli att räkna med. Vinster mot tippade topplagen Önnered från Göteborg och O/V Helsingborg gav självförtroende och runt årsskiftet var Amo ett av fyra-fem lag som slogs om topplaceringarna. I februari var Amo uppe i serieledning. Ett par förluster i jämna matcher gjorde dock att laget sjönk ner ett par placeringar. Ytterligare en förlust i seriefinalen borta mot O/V Helsingborg gjorde att Amo höll på att missa kvalspelet till högsta serien, Handbollsligan. I näst sista matchen blev det dock seger på hemmaplan mot Skånela vilket gjorde att saken var klar. Amos framgångar gav stort eko i hela Idrottssverige och det gällde nu för laget att hantera uppmärksamheten och den press som detta innebar. När Handbollsligan var färdigspelad visade det sig att Amos motståndare blev Hammarby som efter en svag inledning på säsongen spelat allt bättre och därför knappast var önskemotståndaren. Dessutom var storskytten och duktige försvarsspelaren Joseph Davis skadad. Första matchen i en fullsatt kokande hemmahall var jämn i halvlek men i andra tog Hammarbys rutin ut sin rätt och laget rann ifrån och vann med 35–29. Nu väntade nästa match borta i legendariska Eriksdalshallen i Stockholm. Amo visade ingen respekt utan körde på med sitt vanliga spel. Inför 1600 röststarka Hammarbyfans ledde Amo fram till slutminuterna när man fick ett antal tveksamma domslut emot sig och Hammarby kunde gå förbi och vinna med 28–25. Efter matchen var ”Stocken” rasande och menade att Amo inte fått chansen att vinna då domarna inte hade klarat trycket från hemmafansen. I tredje matchen, också den i Eriksdalshallen, gjorde Amo en heroisk första halvlek och ledde med 12–11 i paus, en ledning som stod sig till det var en kvart kvar. Då orkade ett slitet Amo inte hålla tempot uppe utan Hammarby kunde gå förbi till en klar seger. Trots förlusterna i kvalspelet hade Amo gjort en fantastisk prestation och visat att man kunde mäta sig med handbollseliten i landet.

Inför säsongen 2017–18 lämnade tränaren Andreas Stockenberg nu föreningen för att flytta till Partillelaget Sävehof. I övrigt var laget i stort sett detsamma som föregående säsong. Lägg därtill några starka nyförvärv med duktige målvakten Flamur Gerbeshi och estländske landslagsmannen Jürgen Rooba i spetsen så fanns stora förhoppningar på att kunna upprepa topplaceringen. Tyvärr kunde inte Amo upprepa fjolårets fina spel. Oro och problem under försäsongen följdes av ojämnt spel, oflyt och disharmoni i laget vilket kulminerade när nye tränaren Jesper Svensson fick lämna laget efter jul. Hastigt inkallade ersättaren Karl-Johan Lång lyckades stabilisera upp situationen och Amo klarade krisen genom att vinna det negativa kvalspelet mot Kärra från Göteborg. Därmed var laget klart för fortsatt spel i Allsvenskan. Några fina insatser gjordes dock, framför allt bör de klara segrarna mot Varberg på bortaplan liksom mot Skånela och Smålandsrivalerna Hallby på hemmaplan nämnas. Mot blivande seriesegrarna IFK Ystad blev det oavgjort i hemmamatchen och förlust med ett mål borta efter att Amo lett fram till sista minuten.

Inför säsongen 2018–19 tappade laget starka och rutinerade kort som Joseph Davis, Jürgen Rooba och Joel Wallgren vilka ersattes med yngre och betydligt mindre meriterade spelare som Kasper Jansson, Örn Österberg och Erik Jönsjö. Även lovande målvakten Wilhelm Nättsjö anslöt till laget. Karl-Johan Lång fortsatte som tränare. Säsongen blev ömsom vin och ömsom vatten. Periodvis visade laget prov på fint spel mot lagen på övre halvan av tabellen medan situationen var den motsatta mot de något sämre lagen då spelet ofta svek i slutet av matcherna med retfulla förluster som följd. Särskilt på hemmaplan gick det trögt. Kanske hade det unga och delvis nya laget svårt att hantera kraven från hemmapubliken som sedan många år var vana vid att Amo var ytterst svårslaget i ”Grytan”. Efter en räcka förluster i mitten av serien tog Amo i en riktig holmgång en viktig seger i bortamatchen mot starka Aranäs med 24–23 vilken följdes upp med ännu en vinst mot Linköping veckan därpå. Laget hade då förstärkts med tunge skytten Jack Månsson från IFK Ystad vilken gav anfallsspelet en ny dimension. Säsongens bästa insats kom när man två omgångar från slutet spelade bort Varberg från seriesegern genom vinst med 25–24. Laget bars som vanligt mycket av Daniel Steen och Niklas Andreasson men även Erik Karelius drog ett tungt lass både i försvar och anfall. Facit av säsongen blev en 9:e placering.

Läs mer om Amo handbolls historia i Roddy Nilsson och Tomas Lundberg bok, Från Korpen till Allsvenskan. Alstermo Handboll 1971–2017.

Säsong Serie Matcher Målskillnad Poäng Placering
20/21 Allsvenskan 26 761-675 (86)

38

3/14
19/20 Allsvenskan 26 775-716 (59) 34 4/14
18/19 Allsvenskan 26 695-748 (-53) 21 9/14
17/18 Allsvenskan 26 745-734 (11) 23 11/14
16/17 Allsvenskan 26 804-761 (43) 36 3/14
15/16 Allsvenskan 26 655-729 (-74) 19 10/14
14/15 Div 1 Södra 22 670-580 (+90) 32 3/14

13/14

Allsvenskan

26

653-814 (-161)

11

13/14

12/13

Allsvenskan

26

697-722 (-25)

22

8/14

11/12

Div 1 Södra

22

659-586 (+73)

26

3/12

10/11

Allsvenskan

24

606-647 (-41)

17

12/13

09/10

Div 1 Södra

22

659-542 (+117)

34

1/12

08/09

Div 2 Södra

22

616-598 (+18)

23

5/12

07/08

Div 1 Södra

22

506-685 (-179)

5

12/12

06/07

Div 2 Östra

22

642-513 (+129)

40

1/12

05/06

Div 1 södra vår

14

349-370 (-21)

10

7/8

05/06

Div 1 södra höst

16

377-432 (-55)

12

10/12

04/05

Div 1 norra vår

14

414-370 (+44)

18

2/8

04/05

Div 1 norra höst

16

462-403 (+59)

21

5/12

03/04

Div 1 södra vår

14

348-343 (+5)

16

1/8

03/04

Div 1 södra höst

16

380-389 (-9)

18

5/12

02/03

Div 1 södra vår

14

351-337 (+14)

14

6/8

02/03

Div 1 södra höst

16

397-430 (-33)

11

10/12

01/02

Div 1 södra vår

14

354-320 (+34)

19

3/8

01/02

Div 1 södra höst

16

378-396 (-18)

13

8/12

00/01

Div 2 Södra

22

542-427 (+115)

36

1/12

99/00

Div 1 södra vår

14

330-329 (+1)

12

7/8

99/00

Div 1 södra höst

16

336-393 (-57)

11

11/12

98/99

Div 2 södra

22

617-486 (+131)

36

1/12